hundratrettonhundratretton

• Kött av älgkalv i frysen till mumsiga middagar
• Kantareller i förråden, gratis lyx från skogen
• Smörgås & choklad smakar super i den bleka höstsolen
• Skinnstövlar inköpta, alldeles för dyra men jättesköna
• Kvällsmörker ger hög mysfaktor, några fladdrande ljus, en hutt rött vin & lite kärlek

I dag har jag tänkt att det ska bli en extra bra dag. En sån där då jag känner mig allra bäst. Kraftfull, beslutsam, med massa energi & glädje. Tänkte gå ut hårt direkt från morgonen så blir det säkert precis som jag önskar. Det finns många omkring mig som gör att jag känner mig Bamsestark!

Dunderhonung till folket!

Gårdagskvällen fick en rafflande avslutning. En motorcykel låg mitt i vägkorset och bredvid hade en man just rest sig upp när jag bilåkte genom byn. Jag körde ner rutan och stannade vid mannen och frågade om han behövde någon hjälp. Han ville inte ha någon hjälp men undrade sluddrigt var han var.

Mannen var antingen mycket förvirrad eller ordentligt berusad av något.

Jag körde hem till huset strax bredvid för att hämta mobiltelefonen.  Han skulle bli en livsfara om hans färd skulle fortsätta.  Jag ringde polisen som bad mig hålla uppsikt över föraren och om möjligt uppehålla honom till polispatrullen var på plats. Patrullen befann sig fyra mil bort men skulle komma så snart som möjligt. Motorcykelmannen fick relativt snabbt upp sitt fordon från marken och satte sig till att köra.

Hela tiden hade jag polisen i mobilen som sa att jag skulle följa efter. Eftersom jag vanligtvis inte brukar skugga folk, ange registreringsplåtar och signalement  blev det genast ganska spännande. Han körde mycket vingligt, ibland på motsatt väghalva ibland mot diket.

Han körde turligt nog sakta.


Jag puttrade på därbakom och hann fantisera en hel del. Tänk om han lagt märke till att jag skuggade honom, tänk om han var farlig, kanske han rent av bar vapen? Tankarna skenade iväg. Då och då stannade han till vid vägkanten, slutligen var situationen sådan att jag helt enkelt var tvungen att passera honom för att inte uppträda allt för misstänkt. Jag körde in på en liten skogsväg, släckte ner bilen och väntade på att jag åter skulle se motorcykelns lampor i mörkret så att jag kunde uppta skuggningen igen.

Hjärtat bultade. Så här nära en actionscen hade jag aldrig varit.

Till sist kom mannen och jag hakade på. Polisen meddelade mig att dom nu bara var någon mil bort. Jag noterade att jag körde på reserven. Flera mil bort till närmsta tankställe! Jag fortsatte fantisera. Tänk om jag får soppatorsk i obygden och kvällsmörkret och mannen vill hämnas på mig! Jag kollade för säkerhets skull knappen i bilen som man med ett tryck kan låsa alla dörrar med.

Efter en stund insåg jag att jag tappat bort honom. Jag vände, kollade infarterna på närliggande skogsbilvägar. Jätterädd. Slutligen såg jag honom, han hade vinglat av vägen och motorcykeln låg i ett dike. Han stod bredvid och hade tänt en cigarett. Precis då fick jag meddelande att polisen strax skulle vara på plats och att jag kunde vända åter.

Ett spännande och annorlunda uppdrag, men åh så skönt att åka tillbaka hem. Jag hade fått nog av äventyr den här dagen.

Detta är dofternas doft just nu. Helt ljuvlig! Sist jag var ute och reste hade jag svårt att bestämma mig, så det blev inte midre än sex väldoftande flaskor. En vän till mig har gett mig rådet att behålla flaskorna i sina kartonger eftersom hållbarheten då ökar. Det där gamla trixet att förvara flaskorna i kylskåpet är visst helt ute. Hon borde ju veta eftersom hon ägt och arbetat i ett parymeri många år.  Detta är en av mina laster - god doft, jag frossar i krämer & parfymer, kliver jag in på tex. Bodyshop har jag svårt att bara komma ut med en burk bodybutter.....vad har du för favorit?

Ibland är det svårt att leva efter något slags kärleksbudskap. Klev på tåget i går och hade turen att få syn på en ledig plats längst bak. Sätet som jag var spekulant på var upptaget av ett ben tillhörande en yngre mansperson som slagit sig ner intill.

Jag säger glatt hej medan jag slänger upp min dataväska på hatthyllan. Inget svar.

Går det bra att sitta här, frågar jag fortfarande med munter röst. Inget svar. Ingen blick. Ynglingen tittar slött ut genom vindrutan och rör sig inte för en millimeter. Jag surnar till.

Kan du tar ner benet så att jag kan sitta här, tåget är fullt – alla platser är upptagna.

Inget svar. Nu tittar folk nyfiket på mig och ser underhållna ut. Vardagsdramatik..Tåget börjar rulla. Jag tyckte inte om han som satt där.

FLYTTA NER BENET halvskriker jag. Killen tittar mig nu rakt i ansiktet utan någon som helst min. Han ser rakt igenom mig. Som om jag var luft. Inte vatten värd. Han flyttar ner sitt ben långsamt, demonstrativt. Jag sätter mig och känner varje pulsslag i huvudet som nu gör ont. Resan varade i tjugofem långa minuter. Det var länge sedan jag kände mig så fel.

Han hade förmodligen haft en kass dag och tyckte kanske att jag saboterade den ytterligare med mina glada ambitioner.

Men i eftermiddag testar jag tåget igen. Kanske får jag sitta bredvid en kramgroda?

Glad fredag!

Trots att jag var vaken mycket sent igår kväll med massor av kantareller att rensa vaknade jag pigg och utvilad i morse. Jag åt min gröt och gjorde mig i ordning. Är det fler än jag som tvättar håret på morgonen när frissabesök står på dagordningen tre timmar senare?? Jag gör så hur knäppt det än låter. Ser fram emot att fräscha till mig lite nu, visserligen är det en kostsam historia när man hårfixar var sjätte vecka – men jag har valt att unna mig det. Den grå utväxten är ingen riktigt munter syn ska jag säga. Hur som helst ska jag önska en ljusare brun nyans idag då det blev nästan svart sist. Och så vill jag ju ha någon detalj som sticker ut som vanligt. Nåt  knalligt.

Jag ska möta hösten lite mer färgsprakande!

septembernatten

fyller mina längtans lungor
frisk

jag nuddar min månes
ansikte 

Googlade på ordet glädje och fann omedelbart den här bilden.
Blev varm inombords och delar med den till er.

T I L L S A M M A N S

Det har varit val i Sverige. Vi låter ett kallt land födas mitt framför ögonen på oss. Vem har rätt att bestämma vilken människa som är mer värd en någon annan? Det är med vemod jag konstaterar att situationen i mitt land inte kommer att leda till något gott.
Jag drar täcket över mig och blundar hårt, kanske detta är en mardröm som snart försvinner?
Vi måste hålla ihop och vara än mer kärleksfulla i fortsättningen.



att ta emot fallna flingor
är själva gåvan
den tiden då mörkret råder
och solen visar sig osynlig

när enslighetens tomma rum
rågas av närvaro och samhörighet
kan tid för vinter komma
där vi omsluter varandra
vackert
som änglar i nysnö

Det är lyx dom gånger jag hittar knep att få riktig ro i själen -när jag känner mig lugn och harmonisk trots ett hektiskt schema i livet. Just nu är knepet rutiner. Jag har vissa ritualer som jag gör precis likadant varje dag, helg som vardag. Kanske är det så att jag likt ett småbarn mår gott av rutiner som delar in min dag, mitt liv och mina tankar i små lådor. Försöker se mina svårare tankar som jackor som jag då och då tar mig friheten att hänga upp på krok och vila ifrån. Ni vet sånt som normalt ligger i bakgrunden för jämnan och tjuvar energi och ger dåligt samvete.

I går var jag extremt trött efter jobbet, men så finns det änglar i byn som bjöd in till nykokt älgköttsoppa, ostsmörgåsar & rödvin. Att få sätta sig till dukat bord med goda vänner i skenet av fladdrande stearinljus är gott för själen. Ett gott liv. En god stund.

På fredagar när jag var barn byggde jag ofta ”helghus”. Mysiga kojor att sova & leka i under veckosluten. Kanske var det ett sätt att vara rädd om min barnasjäl?

Jag hade två byggstilar. Den ena konstruktionen bestod av ett antal stolar som jag ställde i en ring med ryggarna vänd mot varandra, över stolsryggarna hängde jag diverse textilier som överkast och stora filtar. Inne i själva kojan lade jag ett dubbelvikt tjockt täcke som golv. Jag lyfte in en bordslampa, kuddar, tidningar, böcker och mera filtar. Sista av allt tog jag in mina bästa gosedjur och en plåtlåda där jag förvarade proviant, oftast Marie-kex eller Kung Ocars pepparkakor. Ibland köpte mamma Kalle Anka kex åt mig.

I kojjan bodde jag alltså under helgerna, mamma & pappa var tålmodiga och klagade sällan på allt jag dragit fram. Det var så tryggt och mysigt att kura in sig i en alldeles egen liten värld.

Den andra byggkonstruktionen var mindre uppskattad då jag tog hela soffgruppen i besittning, så den var inte lika vanligt förekommande…

I dag är det fredag och en fin helg väntar. Vi bygger ju just nu hus, kanske är det för att uppnå den där trygga koj-känslan igen? Fast nu i maxformat.

Fram med spackelspadar, hammare & gipsskivor. Jag vill flytta in omedelbart!!!

Kärlek!

Det blev en hemmadag idag. Ni vet en sån där med halsont, feber & mysbyxor.

Jag kokar te på ingefära, tassar omkring i fårskinstofflor och gör lite småjobb som kan fixas via datorn. Tur att jag har ett sådant arbete att vissa uppgifter går att utföra hemifrån sjuksängen.

Jag proppar i mig frukt och hoppas att jag vaknar piggelin imorgon.

Idag skulle jag gladeligen välkomna en fungerade tv!

så nära jordvila i din närhet
dom helande orden jag hör
sköljer tanken frisk och huden ren
lugnet av varma händer
överlämnar mjuk återhämtning
en innerlig omfamning

tiden ber oss
uppleva utan att värdera

så nära jordvila i din närhet
dom helande orden jag hör
glimmrar ögonkast i nattljusen
andningen är ljuden
som gör oss levande
en gång till

tiden ber oss
uppleva utan att värdera

I någon tidning har jag sett en sida som kallas ”Jag måste få berätta”, på den sidan brukar det berättas om någon kvinna som förälskat sig i rörmokaren och inlett ett förbjudet förhållande eller lärarinnan som fått opassande känslor för sin alldeles för unga elev.

Jag har också en historia att berätta idag, den handlar om kärlek den också – fast på ett annat sätt:

-          Jag måste få berätta…..

För ett antal veckor sedan såg jag små ögon under brotrappen. Där under satt någon och tittade vettskrämt på mig. Vid minsta ljud eller rörelse från mig försvann ögonen in i mörkrets skydd bron kunde ge. Vår grannes lagårdskatt hade tagit sina två små kattungar under vår bro. Jag blev genast extra förtjust i en av dem.

Jag är uppvuxen med katter och är otroligt fäst vid dessa djur. Med allergi i familjen har det varit otänkbart att skaffa djur. Men innerst i mig har jag saknad kattsällskap, men tiden har hjälpt mig att lägga undan sådana tankar.

Kattungen fick namnet Schakalen och jag började mata både småkatterna och mamman. Schakalen hade redan anammat en vild katts beteende och blivit mycket skygg. I veckor har jag lockat, matat och till sist få  börja stryka på honom. De senaste dagarna har han accepterat att sitta i min famn, låta sig bli kliad och klappad.

Jag hade glömt vilken ro en katt kan ge mig!

När jag kommer hem från jobbet på kvällarna går jag till Schakalen och hans familj med mat, sitter där i ladugården och myser med en varm spinnande varelse i knät.

En ny kärlek i mitt liv! Visst är han fin?

Jag fick en gammal Starlet av min syster idag. Starlet – tjejtidningen i pocketformat om kärlek, killar och två idolbilder i färg varje nummer.  Tidningen består av några fasta återkommande avdelningar. En sida för ”Då gjorde jag bort mig”. En sida för Köp-Byt-Sälj där någon tex vill byta Herreysbilder mot Carolabilder eller någon som vill köpa boken ”Fem och slottsmysteriet.

Två sidor med titeln ”Låtsastvillingar” där man annonserar efter tjejbästisar. I tidningen finns foto med ”veckans grimas”, en halvsida med korta vitsar, ett litet korsord, en uppslag med brevvänner och givetvis noveller, både skrivna och svart/vit tecknade.

Vidare hittar jag boktips och en hurtfrisk klottersida med rader som. ”Sluta deppa och börja steppa” …

Jag kikar på horoskopet för mitt stjärntecken: ”

Dina sparpengar bränner och du vill gärna köpa en sak du länge önskat. Torsdag är en bra dag för den sortens inköp. Glöm inte att få garanti på varan. Någon med blå ögon och mörka ögonbryn vill träffa dig.”


Eftersom min äldre syster köpte Starlet kunde jag i smyg norpa till mig en sådan och stänga in mig någonstans och frossa i kärlek. Jag minns hur spännande det var och hur rädd jag var för att bli ertappad. När vi besökte Farmor om somrarna var det extra häftigt, för i en kommod på vinden hade min Stockholmskusin lämnat massor med gamla Starlet-tidningar. Så när mamma och pappa gått och lagt sig på kvällarna tassade jag upp och hämtade en trave och kunde ligga halva nätterna och läsa banala kärlekshistorier.

Kan ju bara konstatera att innehållet i dessa tjejtidningar med dagens mått var extremt oskyldiga.

Puss & Kram

Sitter och bokar jobbresor till huvudstaden och har valt nattåg alla fyra resorna. Jag är så flygrädd efter incidenten vid en landning förra året.  Paniken som drabbade mig när jag satt däruppe i det blå tror jag aldrig går ur mig riktigt. Så liten, rädd och sårbar. Det spelar ingen roll att jag vet att flyg är det säkraste res-sättet.

Min främmande säteskamrat och jag hade inte sagt ett ord till varandra på nästan femtio minuter, men när vi båda förstod att en olycka hade varit oss mycket nära blev det annorlunda. Han tog tag i min hand och började prata om sin flickvän – hur mycket hon betydde för honom, han pratade om sin hemstad i Dalarna och sin pågående universitetsutbildning. Jag talade om mina barn, deras ålder, namn och fritidsintressen. På nolltid hade vi blivit förtroliga med varandra.

Tänk vad som händer i oss när vi blir rädda... Då är vi alla lika oavsett titel, kön eller religionstillhörighet.

Tids nog ska jag nog ta itu med min flygskräck , men än så länge föredrar jag att svischa fram genom landskapet på marknivå.

Visst är det en härlig dag idag!

Tv:n har inte varit inkopplat på många veckor nu, det enda som behöver göras för att få tv igen är att borra en antennkabel genom det nya taket. Av någon anledning har vi inte prioriterat eller skyndat med detta. Kvällarna blir så mysiga utan tv, vi sitter runt bordet och läser tidningar, löser korsord eller konstruerar nya husritningar. Vi parkerar oss i soffan, dricker te insvepta i filtar, halvligger med laptop i knät, surrar och lyssnar på musik. Tiden används på ett annat sätt när inte Tv:n styr. För den delen menar jag inte att det är nåt fel med den, vi ska så småningom fixa igång den och jag ser särskilt fram emot att slå på morgonprogrammen till tidiga frukostar.

Jag har avsiktligt påbörjat att medvetet inte alltid vara nåbar, jag lämnar numer mobilen hemma när jag promenerar eller då jag besöker goda vänner. Jag har under alla år varit van att alltid finnas till hands och alltid gjort mig anträffbar. Men nu när barnen är vuxna och saker rett upp sig kan jag pausa från tillgänglighet då och då. Det är ibland ovant att släppa kontrollen och lita på att saker fixar sig ändå. Men i längden är det en del i receptet för att känna ro. Att ta rodret över sin egen skuta. Det är skönt att känna vinden i håret!


trollskogens
öppna famn
är redo
att ta emot mig

påhittade ögon
klipper ivrigt
hälsar mig
välkommen

de gamla
skäggstubbarna
berättar ljudlöst
skrönor jag vill
höra
jag visslar med
en mun jag inte
trodde fanns

Träffade ett litet barn igår. Han var på ett solskenshumör och travade omkring i sitt hus i bara bjöjja och sina röda vinterstövlar. Den lilla kroppen så full av energi, klättrar upp och ner för soffor & stolar, springer runt, får en hastig gråtattack när något inte går som han vill och är mellan detta en kramgroda och pussprins. Skönt smittsamt.

Tänker på när mina egna barn var små, hur trött jag tyckte att jag var och hur lite tid jag tyckte att det fanns till allt då. Så annorlunda det blir när det gått massa år. Om min småbarnstid tänker jag nu på allt det mysiga som var. Pysslet, kojbyggen, fredagsmys, skogsutflykter, dockteater, sagostunder på biblioteket med ett barn på varje sida i kuddhörnan, fingerfärg , rosiga kinder och varma vällingflaskor.

Fingerfärgen var ett särskilt kapitel. Jag kom på den lysande ide´n att mina barn skulle få måla med fingerfärg HELT FRITT. Tänkte att badrummet då måste bli en bra plats för sådant skapande. Jag la ut stora pappersark på badrumsgolvet och hjälpte barnen av med alla kläder IFALL dom skulle spilla på sig. Barnen fick fyra burkar färgglad fingerfärg. Jag slog i gång mysig musik för att förstärka kreativiteten. Och det blev förstärkt kreativitet.

Efter en kort stund tyckte de små att det var ännu roligare att måla på sig själv än på papperen. På vad jag betraktar som ett ögonblick var mina ögonstenar fullständigt blå, gul-röda varelser som inte hade minsta tanke på att hejda sig..

Den dagens målarstund slutade med flera timmars efterarbete med att skrubba barnskinn och badrummets golv & väggar. När vi flera år senare flyttade ifrån bostaden fanns fortfarande färgspår i plastmattan som ett kvitto på ett levande liv och barns skaparglädje.

FINGERFÄRG: 

Kokt fingerfärg:

1 påse stärkelse (1 dl) (kan bytas ut mot potatismjöl)
4 dl vatten
2 msk pulverfärg

-  Vatten och stärkelse blandas och sjuds ihop under omrörning. 

-  Rör ut färgen i lite varmt vatten och blanda i smeten. Om smeten blir för tjock, blanda i mer vatten.

Kompisen konstaterade idag att hon fick scrolla nästan längst ner i listan med födelseår när hon skulle registrera ett flygbiljettköp och insåg därmed torrt att hon nu blivit rätt gammal.

När ska man betrakta sig gammal? Jag har funderat på hur jag vill se både på mig själv och min omgivning, kanske är det skönt att bestämma sig en gång för alla att den yngre tidsepoken är avklarad. Men om man ska dela in livets tidsåldrar i fyra fack kanske det blir såhär:

Barnslig

Ungdomlig

Levande

Mogen

Låter inte det rätt trevligt att till exempel befinna sig i den levande epoken? För all del tycker jag också att den mogna tiden inte låter allra värst såvida man inte blir på tok för övermogen, skämd & fallfärdig...

All kärlek!

En vän har berättat att det är Indiansommar nu. Det kallas visst så när det är riktigt varmt i september. I dag nitton härliga plusgrader- I N D I A N S O M M A R – smakar på ordet, så härligt lekfullt!

Nog känns det bra att få några dagar till då alla dagens måltider äts utomhus, då solbrillorna får letas fram igen och den blekgula solen fortfarande kan smälta mitt hjärta.

Ibland är lycka att stå i potatislandet med ett pärgräv i handen för att ordna lunchpotatis och samtidigt bli betittad av två små rådjur på nära håll. Eller så kan lycka vara att vinna en liten skygg katts förtroende och få klappa den och höra den kurra. Ibland går lycka och kärlek hand i hand och blir en enda bamsekänsla. Som igår kväll när jag satt tätt bredvid någon som betyder så mycket för mig och sjunga, skratta & spela gitarr.

Lycka kan vara ett varmt bad efter en lång arbetsdag eller den bra känslan i kroppen när jag gått den där långpromenaden som jag så väl behöver.

Jag lever mitt i det goda livet och just den här första helgen har gett mig sköna Indiansommardagar och mer lugn och ro än jag känt på mycket länge.

Iaaaaaaaaaaaahhhhoooooooooo………

Fredagar är bra. Fredagar gör mig extra glad. Fredagar får mig pigg trots att jag fått alldeles för lite sömn under arbetsveckan. Fredagar ger mig lite pirr i magen, som att vara kär.

I dag firar jag min fredag såhär:

Handlar, åker hem, tänder massor av ljus i höga ljusstakar i fönstren och eldar min aromalampa, lägger på skön musik – i kväll blir det några av veckans nya skivor Melissa Horn & Amanda Jenssen, dressar om, lägger mig raklång i soffan – läser tidningen, serverar mig själv ett glas rött, lagar mat – ikväll fajitas, med goda röror, efter mat en skön promenix och sen får resten av kvällen bli som den vill för då har jag varvat ner och den rätta fredagskänslan infunnit sig!

en begärlig mun
kommer mig nära
den tiden på året
då äpplen rodnar

jag eftertraktar
saften i det gröna gräset
så lyfter vi och seglar under vingarna
av amourens fågel

All glädje i höstens första helg!

På en av mina födelsedagar när jag var liten fick jag en docka av mina föräldrar. Den såg inte ut som någonting jag tidigare sett. Dockan hade klarblå lång kropp med skumgummifyllning. Själva kroppens tyg var i frotte`, och armarna sladdrade efter sidorna och var utan fyllning, som tunna tarmar som hängde och slängde. Dockan var nästan en meter lång och hade ett stort skummgummifyllt huvud med guldgult kort hår ( nästan Annie-Lennoxfrisyr) Ögon , mun och näsa var broderade med stjälkstygn. Som ni kanske redan förstår talar vi inte om en vacker, bildskön docka.

Jag tyckte genast att det var en ”hon” och döpte henne till Morran. Varför jag bestämde just det namnet har jag ingen aning om. Morran blev min följeslagare och goda vän i många år. Hon och jag lekte post och affär tillsammans, vi följdes åt på sparkturer i den lilla byn och hon åkte pulka med mig utför ”Lillberget”. Ibland tog vi med oss fikakorg och åkte på utflykt, jag kunde vika henne dubbel och klämma fast henne på pakethållaren så cyklade vi iväg ner till havet och hade picknick. Eftersom hela hennes kropp var i ett enda skumgummistycke hade hon ingen vidare hållning – inget eget sittande. Hon trivdes bäst i mitt knä.

Morran var en toppenkompis när jag kände mig lite ensam eller när jag skulle gå igenom skogen när det var mörkt. Vi sov tillsammans och bråkade aldrig vad jag minns.

När jag för några månader sedan höll på att flyttstäda mitt förråd hittade jag min älskade Morra i en wellkartong. Där låg hon (dubbelvikt) med sina broderade uppspärrade ögon och låtasades att allt var precis som förr. Visserligen hade hon blivit tufsig, iklädd en lite unken doft och sprucken i sömmarna, men ändå var hon sig så lik.

Men jag då, där stod jag, med två vuxna utflugna barn, mycket större, lite rynkig efter både sorliga och roliga händelser som hon inte fått vara med och dela.

Jag lyfte upp Morran och höll henne i famnen och fylldes med en härlig värme, så glad att återse min goda vän.

Undra om vi inte alla skulle behöva en liten ”Morra” då och då som älskar oss kravlöst precis som vi är.

Startade dagen tidigt – och dessutom pigg! Tog tåget till staden och har nog fortfarande inte smält hur perfekt nära den nya tågstationen ligger mitt kontor. Det går inte annat än att bli jublande glad.

 På förmiddagen dök min syster upp med en mycket energifylld väninna. Så härligt det är med spontanbesök och människor som lever varje stund. Min systers väninna är som en vitamininjektion hela hon! Efter ytterligare en stund var det dags för spontanbesök nr 2 då finaste dottern uppenbarade sig i dörren. Hon är min krambjörn. Fin!

I morgon får jag min nya gitarr och tösen har lovat mig assistera musiklärare då och då. Jag föreslog ett byte: Hon ger mig lektionen och jag bjuder på lunch. Hon nappade direkt. Det är häftigt när man lär sig av med att bara vara förälder utan kan umgås på ett kompissätt mer. En ny värld. En roligt tid!

Har idag också fått några skivor med posten, rykande färska från cdon. Det blev lite hemtrivselmusik som jag är lite svag för men som om vissa kan uppleva som mossigt köp. Men det struntar jag såklart i!...Nat King Cole, Frank Sinatra, Sherley Bassie, Nina Simone, Samlingsskiva Jackson 5, Amanda Jenssen, Björn Afzelius & Melissa Horn. Blir mysigt att spela hemma ikväll. Fantiserar mycket om den inglasade utbyggnaden, att kunna sitta där, ute – men ändå inne och lyssna på musik året om. Tror nog att det mesta ombyggnationerna ska vara färdiga till jul!!! Då ska jag bada i mitt fina badrum. Äntligen.
Men idag är det 1 september och det första officiella höstdagen. Välkommen!