hundratrettonhundratretton

I någon tidning har jag sett en sida som kallas ”Jag måste få berätta”, på den sidan brukar det berättas om någon kvinna som förälskat sig i rörmokaren och inlett ett förbjudet förhållande eller lärarinnan som fått opassande känslor för sin alldeles för unga elev.

Jag har också en historia att berätta idag, den handlar om kärlek den också – fast på ett annat sätt:

-          Jag måste få berätta…..

För ett antal veckor sedan såg jag små ögon under brotrappen. Där under satt någon och tittade vettskrämt på mig. Vid minsta ljud eller rörelse från mig försvann ögonen in i mörkrets skydd bron kunde ge. Vår grannes lagårdskatt hade tagit sina två små kattungar under vår bro. Jag blev genast extra förtjust i en av dem.

Jag är uppvuxen med katter och är otroligt fäst vid dessa djur. Med allergi i familjen har det varit otänkbart att skaffa djur. Men innerst i mig har jag saknad kattsällskap, men tiden har hjälpt mig att lägga undan sådana tankar.

Kattungen fick namnet Schakalen och jag började mata både småkatterna och mamman. Schakalen hade redan anammat en vild katts beteende och blivit mycket skygg. I veckor har jag lockat, matat och till sist få  börja stryka på honom. De senaste dagarna har han accepterat att sitta i min famn, låta sig bli kliad och klappad.

Jag hade glömt vilken ro en katt kan ge mig!

När jag kommer hem från jobbet på kvällarna går jag till Schakalen och hans familj med mat, sitter där i ladugården och myser med en varm spinnande varelse i knät.

En ny kärlek i mitt liv! Visst är han fin?