Morran




På en av mina födelsedagar när jag var liten fick jag en docka av mina föräldrar. Den såg inte ut som någonting jag tidigare sett. Dockan hade klarblå lång kropp med skumgummifyllning. Själva kroppens tyg var i frotte`, och armarna sladdrade efter sidorna och var utan fyllning, som tunna tarmar som hängde och slängde. Dockan var nästan en meter lång och hade ett stort skummgummifyllt huvud med guldgult kort hår ( nästan Annie-Lennoxfrisyr) Ögon , mun och näsa var broderade med stjälkstygn. Som ni kanske redan förstår talar vi inte om en vacker, bildskön docka.

 

 

Jag tyckte genast att det var en ”hon” och döpte henne till Morran. Varför jag bestämde just det namnet har jag ingen aning om. Morran blev min följeslagare och goda vän i många år. Hon och jag lekte post och affär tillsammans, vi följdes åt på sparkturer i den lilla byn och hon åkte pulka med mig utför ”Lillberget”. Ibland tog vi med oss fikakorg och åkte på utflykt, jag kunde vika henne dubbel och klämma fast henne på pakethållaren så cyklade vi iväg ner till havet och hade picknick. Eftersom hela hennes kropp var i ett enda skumgummistycke hade hon ingen vidare hållning – inget eget sittande. Hon trivdes bäst i mitt knä.

 

Morran var en toppenkompis när jag kände mig lite ensam eller när jag skulle gå igenom skogen när det var mörkt. Vi sov tillsammans och bråkade aldrig vad jag minns.

 

När jag för några månader sedan höll på att flyttstäda mitt förråd hittade jag min älskade Morra i en wellkartong. Där låg hon (dubbelvikt) med sina broderade uppspärrade ögon och låtasades att allt var precis som förr. Visserligen hade hon blivit tufsig, iklädd en lite unken doft och sprucken i sömmarna, men ändå var hon sig så lik.

Men jag då, där stod jag, med två vuxna utflugna barn, mycket större, lite rynkig efter både sorliga och roliga händelser som hon inte fått vara med och dela.

Jag lyfte upp Morran och höll henne i famnen och fylldes med en härlig värme, så glad att återse min goda vän.

 

Undra om vi inte alla skulle behöva en liten ”Morra” då och då som älskar oss kravlöst precis som vi är.


Kommentarer
Postat av: Evelina

ÅÅ kravlös kärlek behöver alla ibland. Mysig berättelse! Kul med nya bloggen! :) Kramis

2010-09-02 @ 18:57:10
URL: http://eveangelina.blogspot.com
Postat av: Ulrica Bylund

Jag köper en Morran på stan imorgon för lever man själv får man ju ingen kärlek alls inte ens kravlös!!! Inte ens en med krav...



Jag lade upp Malin inte för att det var mysigt utan för att hon är super duktig!

2010-09-02 @ 21:55:31
URL: http://ladygegga.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0