hundratrettonhundratretton

Sitter och bokar jobbresor till huvudstaden och har valt nattåg alla fyra resorna. Jag är så flygrädd efter incidenten vid en landning förra året.  Paniken som drabbade mig när jag satt däruppe i det blå tror jag aldrig går ur mig riktigt. Så liten, rädd och sårbar. Det spelar ingen roll att jag vet att flyg är det säkraste res-sättet.

Min främmande säteskamrat och jag hade inte sagt ett ord till varandra på nästan femtio minuter, men när vi båda förstod att en olycka hade varit oss mycket nära blev det annorlunda. Han tog tag i min hand och började prata om sin flickvän – hur mycket hon betydde för honom, han pratade om sin hemstad i Dalarna och sin pågående universitetsutbildning. Jag talade om mina barn, deras ålder, namn och fritidsintressen. På nolltid hade vi blivit förtroliga med varandra.

Tänk vad som händer i oss när vi blir rädda... Då är vi alla lika oavsett titel, kön eller religionstillhörighet.

Tids nog ska jag nog ta itu med min flygskräck , men än så länge föredrar jag att svischa fram genom landskapet på marknivå.

Visst är det en härlig dag idag!