hundratrettonhundratretton

Tv:n har inte varit inkopplat på många veckor nu, det enda som behöver göras för att få tv igen är att borra en antennkabel genom det nya taket. Av någon anledning har vi inte prioriterat eller skyndat med detta. Kvällarna blir så mysiga utan tv, vi sitter runt bordet och läser tidningar, löser korsord eller konstruerar nya husritningar. Vi parkerar oss i soffan, dricker te insvepta i filtar, halvligger med laptop i knät, surrar och lyssnar på musik. Tiden används på ett annat sätt när inte Tv:n styr. För den delen menar jag inte att det är nåt fel med den, vi ska så småningom fixa igång den och jag ser särskilt fram emot att slå på morgonprogrammen till tidiga frukostar.

Jag har avsiktligt påbörjat att medvetet inte alltid vara nåbar, jag lämnar numer mobilen hemma när jag promenerar eller då jag besöker goda vänner. Jag har under alla år varit van att alltid finnas till hands och alltid gjort mig anträffbar. Men nu när barnen är vuxna och saker rett upp sig kan jag pausa från tillgänglighet då och då. Det är ibland ovant att släppa kontrollen och lita på att saker fixar sig ändå. Men i längden är det en del i receptet för att känna ro. Att ta rodret över sin egen skuta. Det är skönt att känna vinden i håret!


trollskogens
öppna famn
är redo
att ta emot mig

påhittade ögon
klipper ivrigt
hälsar mig
välkommen

de gamla
skäggstubbarna
berättar ljudlöst
skrönor jag vill
höra
jag visslar med
en mun jag inte
trodde fanns