hundratrettonhundratretton

I byn som jag växte upp i fanns inte så många barn vilket nog gjorde att
jag fick utrymme att utveckla min egen fantasi. En av mina favoritsysselsättningar
om vintrarna var att leka i de gigantiska snöhögarna på vår gård. Där byggde
jag olika kojjor med rum. På en och samma kulle kunde jag få plats med vardagsrum,
sovrum, toalett och kök. I köket tillredde jag mat till alla skogens djur. Jag bröt
småpinnar från träden och använde som köksredskap. Innefrån familjens middagsbord
smusslade jag matrester som jag låtsades att djuren skulle bli nöjda och mätta av.

Mitt allra tydligaste minne av snökojjorna och leken där var när jag skulle gå in
om kvällarna. Jag kunde lägga ut tygbitar som jag låtsades att de små djuren skulle
sova på, jag tände också ljusstumpar som mamma givit mig för att de små
inte skulle bli skrämda av vintermörkret om nätterna.

Det här var fullaste allvar och min skräck var tanken på om mannen som plogade hos
oss skulle skotta över mina hus medan jag sov.
Till detta ska sägas att jag aldrig någonsin såg riktiga djur i mina kojjor, men i min
barnavärld gjorde jag gott och räddade många varelser från att frysa och vara hungriga.