hundratrettonhundratretton

I går morse åkte jag ifrån lunchlådan som jag så prydligt förberett. Alldeles för sent kom jag på varför jag känt mig så energilös på kontoret. Klockan var två och jag hade inte fått i mig nån mat! Snabbt kastade jag mig i bilen för att få i mig något till livs. Valet föll på en jättestor baugette med kyckling och curryröra. - Ska du äta här eller ta med? , frågade kassatjejen. - Jag ska ta med, skicka gärna med lite servietter sa jag. För min plan var att jag skulle angripa baugetten direkt jag satt mig i bilen. Det var kris, jag behövde få nåt i mig snabbt.
I bilen började jag mixtra av plasten av baugetten samtidigt som jag körde, vilket egentligen inte gav mig ett dugg tidsvinst. Det visade sig snabbt att brödet var fyllt av dubbelt så mycket gegga vad som egentligen skulle fått plats. Men jag gav mig inte, jag bet och vid första tuggan var det redan kört, curryröran svämmade ur brödet och jag fick mat i ansiktet och på kläderna. Tittade mig i backspegeln, torkade ansiktet rent och tog fler tuggor. Det blev värre och värre och till sist var jag tvungen att stanna bilen efter vägen. Jag behövde ha MAT - NU. Den där eländiga plasten som min måltid var invirad i var nu helt nerkletad och röran sipprade igenom skarvarna. Helt omöjligt att äta. Jag förbannade mitt matval och gasade vidare till kontoret, skyndade mig in till diskbänken. Med ytterjacka och skor stod jag där och försökte sanera min totala matgegga. Jag försökte lägga alltsammans på tallrik och skära med kniv - det hela såg nu mycket oaptitligt ut, en gulgrön sörja! Jag åt en del av detta men halva lunchen åkte i sopkorgen. Det såg äckligt ut!
Av detta har jag lärt mig att aldrig köpa en geggig extra stor baugette.

Diggar inte när hösten klampar in i mitt liv. Okej, den där höga klara luften och varmgul sol känns fräsch och frisk. Men regn, blåst och mörkt blyertsgrå himmel ger mig ett motstånd att stiga upp om mornarna. Hade ingen lust lämna sängen alls i morse. Det fluffiga goa duntäcket låg kvar och hånflinade åt mig. - Jaha, jasså du måste gå upp då, själv ligger jag kvar här och sträcker på mig. Jaha, jasså säger du att det är kallt i huset, så synd för dig då...men som sagt jag ligger kvar här lungt och stilla.

Tog mig upp, dricker kaffe med halvstängda ögon. Har tänt två ljus och slagit på den nya Birgittalampan. Ser mysigt ut. Tänker mera på hösten. Tänker på hur viktigt det var för pappa med "Höstfisket". Fast han arbetade mer än full tid gjorde han sig utrymme att ge sig ut på havet och se till att familjen hade fisk i frysen hela vintern. Så här efteråt förstår jag att det var mycket jobb med det där. Lyssna på sjövädersrapporten, lägga ut på kvällen, ta upp tidigt på morgonen därefter, rensa nät, plocka vårtiga simpor, rensa och paketera all fisk och slutligen tvätta ur båden från allt silvrigt fiskfjäll. I bland tände han upp röken och rökte himmelskt god sik! 
Vanligt var att min pappas bror kom upp från Stockholm och hjälpte till. Det var roligt när han kom på besök för då blev det ett annat liv i huset, han tyckte om att skojja med mig och han berättade gärna olika livsepisoder för mig. Det gick inte att urskilja riktigt vad som var sant och påhitt, men det gjorde inget.

När min pappas bror inte var med i fisket ville pappa alltid ha mig med som sällskap. Jag fick lära mig köra genom kanalen och hålla undan för de grunda stenarna, jag fick ro och hålla båten medan pappa vittjade nät. När pappa körde satt jag längst fram i fören och höll utkik efter farliga dykare, sura, förrädiska stockar som stod rakt upp under vattenytan. Det var sådana stockar som lossnat från timmertransporterna efter kusten.

Pappa viasade inget motstånd till hösten. Jag undrar om han precis som jag kunde vakna om mornarna ibland och önska att det var okej att krypa ner under täcket igen utan dåligt samvete,.