hundratrettonhundratretton

I går morse åkte jag ifrån lunchlådan som jag så prydligt förberett. Alldeles för sent kom jag på varför jag känt mig så energilös på kontoret. Klockan var två och jag hade inte fått i mig nån mat! Snabbt kastade jag mig i bilen för att få i mig något till livs. Valet föll på en jättestor baugette med kyckling och curryröra. - Ska du äta här eller ta med? , frågade kassatjejen. - Jag ska ta med, skicka gärna med lite servietter sa jag. För min plan var att jag skulle angripa baugetten direkt jag satt mig i bilen. Det var kris, jag behövde få nåt i mig snabbt.
I bilen började jag mixtra av plasten av baugetten samtidigt som jag körde, vilket egentligen inte gav mig ett dugg tidsvinst. Det visade sig snabbt att brödet var fyllt av dubbelt så mycket gegga vad som egentligen skulle fått plats. Men jag gav mig inte, jag bet och vid första tuggan var det redan kört, curryröran svämmade ur brödet och jag fick mat i ansiktet och på kläderna. Tittade mig i backspegeln, torkade ansiktet rent och tog fler tuggor. Det blev värre och värre och till sist var jag tvungen att stanna bilen efter vägen. Jag behövde ha MAT - NU. Den där eländiga plasten som min måltid var invirad i var nu helt nerkletad och röran sipprade igenom skarvarna. Helt omöjligt att äta. Jag förbannade mitt matval och gasade vidare till kontoret, skyndade mig in till diskbänken. Med ytterjacka och skor stod jag där och försökte sanera min totala matgegga. Jag försökte lägga alltsammans på tallrik och skära med kniv - det hela såg nu mycket oaptitligt ut, en gulgrön sörja! Jag åt en del av detta men halva lunchen åkte i sopkorgen. Det såg äckligt ut!
Av detta har jag lärt mig att aldrig köpa en geggig extra stor baugette.